Jag och mamma handlar: En väninna till henne kommer fram och pratar och mamma nämner att hon förbereder inför sin dotters konfirmation varpå hennes väninna vänder sig till mig och säger; Jasså du ska konfirmera dig.

Jag och Angelica är på gymnasiemässan: En utställare kommer fram till mig och frågar vilken gymnasielinje jag är intresserad av. När jag förklarat att jag bara är här som sällskap till min syster säger hon; Ursäkta, ja men det ser jag ju att du redan har börjat gymnasiet.

Varbergs teater: Jag är intresserad av en viss föreställning och frågar vad det kostar. Damen svarar; Ja för dig blir det bara 50 kronor. Vilket gäller upp till 16 år får jag sen veta.

På solariet: När jag går in möts jag av städerskan som säger att de har 16 årsgräns, men hon lovar att inte berätta för någon.

Välkommen hem till mig på 16 års-kalas i år!

Mud betyder arg på engelska.

Mödomshinnan är en hinna.

Bomull kommer från lamm.

 

Det är några av de saker min lillasysters lärare lär ut i skolan. Det är ju skrämmande. Vad är det för kvalitet på utbildningarna egentligen?

Vaknade imorse till en ledig dag. Igår var det sista dagen på kursen i Halmstad, vilket vi firade med rabarberpaj och kaffe. Men lite sorgligt var det att skiljas åt efter en otroligt kul tid tillsammans. Det har verkligen varit en givande, intressant och spännande kurs. Ett stort tack till Lennart och Peter som delat med sig av sina kunskaper. Ser fram emot resan till Arvika ;)

Solen är uppe före mig, naturen har vaknat, jag är glad, plommonträdet blommar.
Japp, det är rätt årstid.

 

är det skönt att komma hem och krypa ner i sängen under det fluffiga täcket. 

En god natt önskar jag dig.

När jag för första gången hörde talas om det, tänkte jag wow! Det där bara måste jag få tag på. Detta var ca tio år sen nu. Jag har lite halvhjärtat försökt få tag på det, eller i alla fall frön så man kan odla själv, utan framgång. Nyss läste jag att, den 2 dec 2012 har EU beslutat att Stevia blir godkänt som livsmedelsprodukt. Woho!
När folkhälsan ser ut som den gör idag förstår jag inte varför det varit olagligt i Sverige så länge då den använts i många andra länder i många år. Nu när jag nystat lite mer har jag hittat sajter som säljer steviafrön och tänker absolut odla några plantor för eget bruk. Hälsofreak som jag är (försöker vara)

För en tid sedan:

Jag - Ska vi ha ett The Lord of the Rings maraton nån kväll?
Angelica (med uttråkad röst) - Neej!

Jag - Titanic visas snart på bio igen, vill du se den med mig?
Angelica - Neej, den vill jag inte se.

För inte lika längesedan:

Angelica - Jag tänkte gå och se Titanic på bio, vill du följa med?

Angelica (med superentusiastisk röst) - Jag tänkte köra ett The Lord of the Rings maraton snart!

När jag kommer med idéer är dem tydligen inte lika bra...

"We should have never slept together
it's what's ruin friendships"

"You can't ruin a friendship with sex,
that's like trying to ruin icecream with chocolate sprinkles"

Jag förstår inte de som har "vänner med förmåner" Det måste vara jättejobbigt, känslor kan bli inblandade och vänskap förstöras. Hur funkar det egentligen?

Det är vad många säger. Och jag kan absolut förstå deras oro. Men jag kan lugna er genom att berätta att, Javisst, visst kan känslor ibland bli inblandade, men ingenting kan bli så komplicerat som när man faktiskt väljer att ingå ett förhållande på riktigt. Det är först då saker och ting ibland verkligen kan bli riktigt invecklade.
Innan dess lattjar vi ju bara :)

Självklart med färgade ägg.

Kvistar från två nedblåsta björkar och en gammal veranda blev en vacker påskbrasa.

Tur att det var fullmåne så jag hittade till lilla stugan där jag sov.
Utan månskenet råder totalt mörker på ön.

Utsiken från stora stugan är alltid lika slående.

En tur med roddbåten..

..över till Långholm är alltid mysigt.

Medans jag går omkring här hemma och nyser och snörvlar stup i kvarten roar jag mig med att rensa bland alla gamla skor vars enda syfte verkar vara att samla damm. Här är några av dem. Räknade och insåg att jag har ca 70 par skor. Helt galet! Vilken människa behöver 70 par skor? Dags att göra sig av med några.

HAHA! Mina första par högklackade skor. Inköpta 1999.
Oj vad snygg jag var i dem.

Underbara! Dem här inhandlades sommaren 2001 och användes flitigt.
Svårt att slänga när man blir så sentimental Haha

Även dem här gröna karamellerna är från 2001

I mitt sökande efter lycka läser jag Dalai Lama's handbok i konsten att leva, samtidigt som som jag ligger och hostar och snörvlar och försöker bli kvitt min elaka förkylning. Med en kopp rykande varmt rooibos känns det lite bättre.

Det jag föreslår är att jag skriver ut antidepressiva till dig.
Hur länge ska jag ta dem? frågar jag.
Livet ut svarar han och jag väntar mig omedelbart ett skämtsamt leende. Jag väntar på att han ska skratta och säga: Nä jag bara skojar. Jag sitter tyst och väntar, sekunderna blir längre, jag tittar på honom, han ser allvarlig ut. Jag känner att oron börjar komma då jag inser att han menar allvar. Livet ut?

Jag blir med en gång arg. Ursinnig. Ursinnig på mannen som sitter mitt emot mig och säger livet ut. Jag känner hur jag riktigt kokar inombords. Men så blir jag arg på mig själv. Ännu argare än vad jag först hade blivit på läkaren. Förbannade mig själv för att jag låtit mig själv må så dåligt så länge. För vem är ansvarig för min psykiska hälsa om inte jag själv??

Mina vinterdepressioner har jag försökt handskas med så gott jag kan, nästan börjat acceptera att dem kommer och det som gör det uthärdligt är ju vetskapen att den faktiskt går över så fort våren kommer. Då försvinner den fortare än den kom. Men förra året, när vintern tog slut, då kom jag aldrig ”tillbaka”. Kom aldrig upp till min standardnivå igen. Jag var hela tiden på väg upp, upp. Men jag kom aldrig hela vägen. Jag hade trasslat ihop skosnörena. Jag kände inte igen mig själv (en väldigt obehaglig känsla). Jag är ju en av de gladaste människorna jag känner, men vart hade den personen tagit vägen nu? Varför var hon inte här? Hon kommer ju alltid tillbaka den första vårdagen, alltid.

Det vanligaste när man lider av återkommande vinterdepressioner som jag gör, är att man sätter in behandling livet ut eftersom det tar lång tid innan de börjar verka och man måste fasa ut dem och inte kan sluta tvärt. Jag som trodde att det kanske räckte med två månader och sen var det bra. Tanken på att käka piller livet ut skrämmer mig. Det vägrar jag finna mig i helt enkelt. Vill inte äta det överhuvudtaget egentligen men eftersom det gått över ett år nu, sen jag var mig själv, över ett år där jag känt brist på glädje, känt hur kroppen inte ler som den brukar, lusten varit borta, kände jag att jag behövde göra något, behövde hjälp.

Så nu är mitt huvudsakliga mål att finna mig själv igen och hitta balans, kravla mig upp ifrån där jag varit och finna vägen tillbaka upp, långt däruppe där jag alltid förr befunnit mig, uppe bland glittrande stjärnor där lyckan svävar omkring i överflöd, där solen alltid lyser och fåglarna alltid kvittrar. Dit ska jag, där finns bara äkta glädje och kärlek. Tabletterna kommer att hjälpa mig upp på första trappsteget, funka som språngbräda, men resten av vägen tänker jag gå själv.

Var och lyssnade på John Taylor igår när han föreläste på teatern här i Varberg. Man blev helt klart inspirerad av hans trädgård och alla bilder på underbart vackra blommor och växter. Och så bara älskar jag hur han bryter på både engelska och skånska! :) Jag ska definitivt åka ner och checka in hans verk i Malmö.

Julgranar har blivit förbjudna. För den som påträffas med en äkta julgran väntar ett hårt straff. Jag lämnar stugan för att gå den korta sträckan bort till öns enda butik. Där trängs människor i kön med julgranar i keramik i kundkorgarna, för ingen skulle våga riskera att bli sedd med en äkta gran. Jag saknar innerligt en riktig gran, prydd med vackert glitter, blänkande kulor och vackra ljus och som sprider en ljuvlig doft, tänker jag medan jag går förbi alla hyllor i butiken fyllda med keramikgranar. Varför är det ingen som protesterar? Hur kan alla finna sig i detta? Är det bara jag som vill ha en riktig gran? Alla verkar vara som förtrollade. Som robotar. Som bara följer order utan att ens reflektera. Blåbär är det enda som kan bryta förtrollningen, får jag veta. Det enda som kan få dem ur sin trans och tänka klart. I hemlighet smusslar jag blåbär till alla så fort jag får chansen..

..och så vaknade jag..

Första dan och det är redan hårda bud. En utförlig affärsidé på minst tre sidor hade vi i läxa idag, jag har precis mailat in min och imorgon ska vi presentera det muntligt på mellan 10 - 20 minuter. Tufft när allt känns så nytt men det ska nog gå bra. Och det är himla kul och intressant iaf. Jag har missat sängdags för längesedan och sömn är ju bra har jag hört ;)