Livet börjar så smått röra på sig

Anlände för en stund sen till Varberg efter att ha varit på arbetsintervjun i Göteborg. Gick därifrån med en kittlande känsla i magen av nervositet och jag kände mig levande. Jag funderade över hur snacket skulle gå mellan de två cheferna, som just intervjuvat mig, efter att jag lämnat stället. Men jag kan inte göra så mycket mer än att gå dit och vara mig själv och hoppas att mina kvalifikationer räcker till. Men det kändes bra och jag brukar ju få jobben om jag väl kommer till intervju, så skulle dem ringa och säga tack, men nej tack, skulle jag bli alldeles förvånad och undra vad som hänt. Jobbet var ett säljjobb (hur många säljjobb ska jag ta egentligen) jag vill ju egentligen vidare och göra något annat, även om jag tycker att det är väldigt kul, tanken var ju inte att jag skulle ha något jobb överhuvudtaget, jag skulle ju dra och risken finns ju att jag fastnar. Inte för alltid, absolut inte, men för ett tag. På grund av min ekonomiska situation för tillfället blir jag ju tvungen att ta ett jobb och nere i Simrishamn flödar inte jobben direkt. Lönen låg på 25 så det får la duga.
Det var drygt en timme kvar innan mitt tåg skulle gå så jag gick in en sväng på Lush.
Utanför stod en glad man och spelade härlig musik på dragspel och jag fick lust att ställa mig bredvid honom och dansa, istället letade jag i mina fickor efter småmynt (jag ger aldrig pengar till tiggare bara för att de ber om det, jag ger istället pengar till dem så ger något tillbaka och skänker glädje) och hittade min lyckopeng (enkrona) som jag hittat på marken flera månader tidigare, burit med med mig och intalat mig själv att den ska bringa tur. Den skulle han få och förhoppningsvis även turen!
Jag kände lyckan sprida sig i min kropp när mina lungor fylldes av doften från alla väldoftande tvålar, schampoo och krämer. Vem kan gå in i den butiken utan att få ett smajl på läpparna och känna ett allmänt välbehag? Jag lämnade butiken och började gå i regnet och blåsten och kom på mig själv med att inte ha ett mål, struntade i det och fortsatte gå, det var bara härligt att vara tillbaks på gatorna i Göteborg efter ett långt uppehåll. Jag kände doften av staden och njöt av tillvaron bland alla människor som delade trottoaren med mig. När man kommer till "storstan" efter att ha bott i Simrishamn ett tag blir man nästan förvånad när man ser alla människor och undrar om man tagit fel på dag, tror att det är lördag eller att en karnival har kommit till stan, men så kommer man på, nej, det är bara tisdag, det är faktiskt såhär många människor ute i den här stan mitt i veckan, det bor faktiskt fler än 6000 människor här. Har visst blivit småstadsskadad. Men inget fel i det, Simrishamn är en himla vacker och mysig stad. När jag kom hem hit satte jag på lite relaxmusik, tände rökelser, slängde mig på sängen, slöt ögonen och bara var. Så himla härligt. Det var verkligen välbehövligt. Jag har blivit alldeles för dålig på att göra ingenting och bara vara, alltid nåt som tar ens uppmärksamhet, ofta datorn. Men har lovat mig själv att bli bättre på det. Jag behöver det. Alla behöver det. För att må bra och minska på stressen. Nu ska jag lalla runt här lite och sen blir det tåget ner till Simrishamn. Och imorgon. Stockholm! Då blir det att fika med Madde, förhoppninsvis hinna träffa Jennifer och sen blir det mys hos Ludvig.

Fred!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0