Ur arkivet

Vi stod på en strand, Alexandra, jag och en till, jag vet inte vem. Vi stod precis vid strandkanten och blickade ut över havet. Vi stod på rad intill varandra med armarna om varandras axlar. Stranden är oändligt lång, åt vänster ser du bara strand och hav mötas borta i horisonten, likadant åt höger. Det är alldeles tomt och stilla. Det enda som hörs är vågornas brus. Solen är på väg ner och himlen är fylld av vackra färger.

Vi vänder på oss, står med våra ryggar vända mot havet istället och fortfarande med armarna om varandras axlar. Framför oss ser vi nu tre gigantiska hotell ståendes på rad på stranden. De är alla tre likadana och jättehöga, säkert tjugo våningar minst. De har stora balkonger på alla våningar, och på varenda balkong är det fullt av människor som trängs för att få plats. Och alla står och vinkar åt oss med stora svajande rörelser med hela armarna. De tjoar, ropar, skriker och hejar på oss, riktiga glädjerop är det. Av deras rop och sätt att heja på oss att döma är det som om vi vore några hjältar eller liknande. Som om dem alla är oerhört glada över att se oss.
Vi står bara kvar på stranden, på samma sätt, med armarna om axlarna, och bara ser på folket som trängs för att få se en glimt av oss, vinkar till oss, och ropar till oss.

Sen vaknade jag..
(Januari 2011)

 

(Alex 2010-01-28)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0