När det glittrande stjärnstoftet ersätts av en grå dimma.
Vad gör man? Och varför händer det?

Det jag föreslår är att jag skriver ut antidepressiva till dig.
Hur länge ska jag ta dem? frågar jag.
Livet ut svarar han och jag väntar mig omedelbart ett skämtsamt leende. Jag väntar på att han ska skratta och säga: Nä jag bara skojar. Jag sitter tyst och väntar, sekunderna blir längre, jag tittar på honom, han ser allvarlig ut. Jag känner att oron börjar komma då jag inser att han menar allvar. Livet ut?

Jag blir med en gång arg. Ursinnig. Ursinnig på mannen som sitter mitt emot mig och säger livet ut. Jag känner hur jag riktigt kokar inombords. Men så blir jag arg på mig själv. Ännu argare än vad jag först hade blivit på läkaren. Förbannade mig själv för att jag låtit mig själv må så dåligt så länge. För vem är ansvarig för min psykiska hälsa om inte jag själv??

Mina vinterdepressioner har jag försökt handskas med så gott jag kan, nästan börjat acceptera att dem kommer och det som gör det uthärdligt är ju vetskapen att den faktiskt går över så fort våren kommer. Då försvinner den fortare än den kom. Men förra året, när vintern tog slut, då kom jag aldrig ”tillbaka”. Kom aldrig upp till min standardnivå igen. Jag var hela tiden på väg upp, upp. Men jag kom aldrig hela vägen. Jag hade trasslat ihop skosnörena. Jag kände inte igen mig själv (en väldigt obehaglig känsla). Jag är ju en av de gladaste människorna jag känner, men vart hade den personen tagit vägen nu? Varför var hon inte här? Hon kommer ju alltid tillbaka den första vårdagen, alltid.

Det vanligaste när man lider av återkommande vinterdepressioner som jag gör, är att man sätter in behandling livet ut eftersom det tar lång tid innan de börjar verka och man måste fasa ut dem och inte kan sluta tvärt. Jag som trodde att det kanske räckte med två månader och sen var det bra. Tanken på att käka piller livet ut skrämmer mig. Det vägrar jag finna mig i helt enkelt. Vill inte äta det överhuvudtaget egentligen men eftersom det gått över ett år nu, sen jag var mig själv, över ett år där jag känt brist på glädje, känt hur kroppen inte ler som den brukar, lusten varit borta, kände jag att jag behövde göra något, behövde hjälp.

Så nu är mitt huvudsakliga mål att finna mig själv igen och hitta balans, kravla mig upp ifrån där jag varit och finna vägen tillbaka upp, långt däruppe där jag alltid förr befunnit mig, uppe bland glittrande stjärnor där lyckan svävar omkring i överflöd, där solen alltid lyser och fåglarna alltid kvittrar. Dit ska jag, där finns bara äkta glädje och kärlek. Tabletterna kommer att hjälpa mig upp på första trappsteget, funka som språngbräda, men resten av vägen tänker jag gå själv.

Våren är här när John säger att den är här

Var och lyssnade på John Taylor igår när han föreläste på teatern här i Varberg. Man blev helt klart inspirerad av hans trädgård och alla bilder på underbart vackra blommor och växter. Och så bara älskar jag hur han bryter på både engelska och skånska! :) Jag ska definitivt åka ner och checka in hans verk i Malmö.

RSS 2.0