Storebror ser dig

Julgranar har blivit förbjudna. För den som påträffas med en äkta julgran väntar ett hårt straff. Jag lämnar stugan för att gå den korta sträckan bort till öns enda butik. Där trängs människor i kön med julgranar i keramik i kundkorgarna, för ingen skulle våga riskera att bli sedd med en äkta gran. Jag saknar innerligt en riktig gran, prydd med vackert glitter, blänkande kulor och vackra ljus och som sprider en ljuvlig doft, tänker jag medan jag går förbi alla hyllor i butiken fyllda med keramikgranar. Varför är det ingen som protesterar? Hur kan alla finna sig i detta? Är det bara jag som vill ha en riktig gran? Alla verkar vara som förtrollade. Som robotar. Som bara följer order utan att ens reflektera. Blåbär är det enda som kan bryta förtrollningen, får jag veta. Det enda som kan få dem ur sin trans och tänka klart. I hemlighet smusslar jag blåbär till alla så fort jag får chansen..

..och så vaknade jag..


Rädda världen!

Jag befinner mig i en stor stad i ett främmande land. Jag strosar på gatorna bland de gigantiska husen och kommer så småningom till hamnen. Där har ett stort antal stora fartyg kastat loss och är på väg ut till havs. Där är alla möjliga typer, segelfartyg, passagerarfartyg, lastfartyg, hangarfartyg, räddningsfartyg och alla är de riktigt enorma. Några av dem, får jag reda på, är på väg mot ett gäng öar som ligger en bit bort från kusten, där de ska testspränga och prova olika bomber. Jag blir helt förfärad över vad jag fått veta, att den vackra naturen, de underbara öarna och allt liv som lever där, djur, växter och människor, om bara en stund ska utplånas. Bestört över vad som är på väg att hända, tar jag mig in i hamnens kontrollrum, tar mig in i datorsystemet och desarmerar alla bomber och räddar dagen.

Sen vaknade jag..

(Januari 2012)

Sueños

Jag befinner mig i öknen. Allt jag ser förutom oändligt med sand är massa små människor. De liknar indianer men är korta och tjocka, ja dem är nästan helt klotformade och har långt skägg. Framför mig ser jag nu alla stå uppradade på ett långt led bredvid varandra. De har alla varsin trumma som det trummar mycket skickligt på. Bakom en liten kulle ligger tydligen havet. Allt som finns nu är öknen, kullen, havet och människorna. Jag ser ett ”rullband” gjort av pinnar sträcka sig ut i havet, det slingrar sig hit och dit längs med kusten och på rullbandet ligger plötsligt alla trummor. De indianliknande figurerna följer efter trummorna på rullbandet… och så vaknar jag..

(21/10-2004)

Drömmar ur arkivet

Jag befinner mig i ett stort rum. Väggarna, taket och golvet är vita, nästan lysande vita. Det går inte att urskilja var golvet möter väggarna eller var väggarna möter taket. Allt är bara vitt. I mitten av det gigantiska rummet sträcker sig en rad av röda soffor där människor i min ålder sitter och smådiskuterar. Det förekommer ingen större aktivitet i rummet. Jag hör inte dem som pratar, utan det är alldeles tyst. Jag står en stund och iaktar allting. Efter ett tag får jag nog. Jag klarar inte av att vara här längre. Jag får panik. Måste ut. Jag får syn på en dörr. Jag springer igenom dörren som leder till en smal korridor, så smal att du utan problem kan ha händerna på väggarna på bägge sidor om dig. Det är alldeles svart i korridoren men jag kan ändå se vart jag går. Korridoren är inte rak utan slingrar sig åt både höger och vänster hela tiden. Tillslut ser jag vitt ljus där framme, en utgång. Jag känner hopp inom mig och skyndar mig fram. Jag kommer ut och stannar till, ser mig omkring och upptäcker att jag är tillbaks i samma vita rum med samma soffor och samma människor. En kille står bredvid mig och säger: Det är ingen idé.. och så vaknar jag.

(2004)


Drömmar från arkivet

Jag står med några vänner på en stor äng omsluten av skog, höga, gröna granar. På himlen framför mig ser jag en stor regnbåge uppenbara sig. Strax därpå ser jag ännu en, precis ovanför. Plötsligt ser jag en till höger om mig, och ännu en bakom mig. Massa regnbågar uppenbarar sig plötsligt på himlen. Dem är oerhört vackra.
Och sen ser jag något som riktigt får mig att häpna. På en av regnbågarna till vänster ser jag plötsligt en svartklädd liten man, med lång rock, hatt och käpp komma promenerandes. Upp vid vänstra sidan bakom granarna kommer han, går vidare upp på toppen av regnbågen och försvinner sedan ner på andra sidan. Jag, jag bara står och gapar och tror knappt mina ögon. Sen vaknar jag. (Januari 2011)

 

(Cop 15 Köpenhamn 2009-12-12)


Ur arkivet

Vi stod på en strand, Alexandra, jag och en till, jag vet inte vem. Vi stod precis vid strandkanten och blickade ut över havet. Vi stod på rad intill varandra med armarna om varandras axlar. Stranden är oändligt lång, åt vänster ser du bara strand och hav mötas borta i horisonten, likadant åt höger. Det är alldeles tomt och stilla. Det enda som hörs är vågornas brus. Solen är på väg ner och himlen är fylld av vackra färger.

Vi vänder på oss, står med våra ryggar vända mot havet istället och fortfarande med armarna om varandras axlar. Framför oss ser vi nu tre gigantiska hotell ståendes på rad på stranden. De är alla tre likadana och jättehöga, säkert tjugo våningar minst. De har stora balkonger på alla våningar, och på varenda balkong är det fullt av människor som trängs för att få plats. Och alla står och vinkar åt oss med stora svajande rörelser med hela armarna. De tjoar, ropar, skriker och hejar på oss, riktiga glädjerop är det. Av deras rop och sätt att heja på oss att döma är det som om vi vore några hjältar eller liknande. Som om dem alla är oerhört glada över att se oss.
Vi står bara kvar på stranden, på samma sätt, med armarna om axlarna, och bara ser på folket som trängs för att få se en glimt av oss, vinkar till oss, och ropar till oss.

Sen vaknade jag..
(Januari 2011)

 

(Alex 2010-01-28)


RSS 2.0